TIPPELIGAN GOES LONDON 2007

PROLOG

20/4 2007

Klockan ringer 04.00 på morgonen. Bara någon minut efteråt ringer nästa klocka. Dags att masa sig upp. Blixtsnabb dusch. Blir skjutsad till busstationen av morgonpigg hustru och 4.40 sitter man där på bussen mot Skavsta Airport.

Har ju aldrig träffat någon Tippeligist, förutom Cam Neely och Robbowan, så det är ju onekligen lite spännande. Skickar ett SMS till Bocco och Grimsby Exiles som jag ska sammanstråla med. Det kommer ett blixtsnabbt svar från Grimsby: ”Vaknade halv två i natt och är inne på min 3:e öl”. Klockan är alltså 04.40 och min bild av Grimsby, som väldigt mycket liknar den skotske skolvaktmästaren i Simpson’s, förstärks ytterligare. Nåja, tärningen är kastad. Bara att fortsätta.
Anländer till flygplatsen och hoppar av bussen. Spanar försiktigt efter två busar men ser ingen som riktigt passar in i bilden. Kramar som hastigast en kvinnlig bekant i ankomsthallen och går in i incheckningskön. Då hör jag försiktiga rop bakom ryggen: ”Rutte… Rutte…Rutte”. Jag vänder mig om och ser två gentlemen. Bocco är inte två meter lång och inte tatuerad med AIK-logos över hela kroppen utan en kille med glasögon strax under meddelängd och ”skolvaktmästaren” liknar mest en banktjänsteman utan kostym, fast med bohemkeps.

Vi morsar glatt och Grimsby säger ”Ursäkta mig måste ut på parkeringsplatsen. Platespotter, you know”. Jag försöker checka in och lyckas efter att ha betalat några extra avgifter. Grimsby är tillbaka och säger glatt att hans nummerserie nu utökats med 2 skyltar. ”Grattis” säger vi, men vi menar det inte.

Flygresan och tåget in till London är ungefär lika ointressant som det låter. Grimsby berättar att sist han passerade en gränskontroll så hade han två uppblåsbara får i väskan. Bocco bleknar och ber att få byta rum. SMSar Berne och Barken och båda är på gång, fast på olika sätt. Berne är på Heathrow och Barken sitter och ölar med Norrlands glada grabbar på Arlanda.
Jan-E berättar: ” Mötte Barken o Thella på arlanda och då bar det av. Vi hade gott om tid men de skulle fram till varje pris, utrikes, in genom pass kontrollen, Barken var inte nöjd då Thella hade en väska han var tvungen att checka in!! (orutin), förbi tax-free, vars var det så bråttom? Jo till ölbaren utanför våran gate. Thella och Barken svepte två bärs bärs kl 10.30 på fredag morgon på arlanda- stort! Jag tog en, o en på flyget.

Gaten var nr 41, när vi sitter på flyget ser vi att det står gate 34 utanför, då säger barken: Vi måste vara i twilight zone.”

Efter att ha hjälpt en av Skellefteå AIKs elitspelare (och hans tjej) till rätta på tunnelbanan anländer vi till lyxhotellet ”Hotel Lily” nära Earl’s Court. Där sitter Berne och han ser ut precis som på bild. Tyvärr. För honom alltså.

Efter ett kort strategiupplägg bestämmer vi oss för frukost. En klassisk engelsk frukost går ner i magen. Grimsby tittar hungrigt på resterna (lite vita bönor och toast) jag lämnar, men denna gången låter han dem vara. Bocco visar diskret den små AIK-märken som sitter fast i hans skosnören (också de försedda med AIKs logo). Grimsby Exiles säger inget, men den som är uppmärksam noterar en rynka mellan hans isblå ögon. Sen drar vi in till centrum för att provdricka några öl och vänta på att Norrlands glada gossar ska anlända.
Solen lyser över oss, vilket vi är väl värda och vi sitter ute och tar en ale och tittar på folk. Bland annat på öltjuven ”Zlattan” vars specialitet är att samla slattar ur alla glas och snabbt tömma dem. Han visar upp en oväntad stabilitet när personalen försöker brotta omkull honom och håller sig stående. Dock utan att ha hunnit dricka någon öl. Men han får nog flera chanser (för övrigt ser vi honom ett par gånger under resan och han är onykter vid varje tillfälle, vilket tyder på en smula framgång med öltjuveriet).

Berne försöker förgäves få Barken, Thella och Janerikl att infinna sig. Tydligen svarar de ”ja” på allt men de har ack så svårt att lämna den pub som ligger närmast hotellet. Det är viktigt att återställa vätskebalansen efter en lång flygresa. Så vi far tillbaka till Earls Court. Alla är nyfikna på ”Thella”. Finns han? För att bevisa att ”oss kör man minsann inte med” sätter vi oss på en pub 5 minuter från Norrlandskillarnas och säger åt dem att infinna sig. Nu funkar det. 5 minuter utan alkoholintag är tydligen helt acceptabelt.

Så på vårt nya stamställe, O’Neills vid Earls Court, är vi äntligen samlade. Thella finns helt klart. Barken är… Barken. Janerikl har haft en låg profil i vår mailväxling innan resan men är en riktigt gladlynt personlighet. Faktum är att han är mer lik skolvaktmästaren i Simpson’s än vad Grimsby är. Fast betydligt trevligare.

Vi checkar in på hotellet. När Bocco hänger upp sin AIK-tröja (han har den alltid med sig), sin AIK-halsduk och tar fram sin anti-snark-maskin så fördjupas den lilla rynkan mellan Grimsbys isblå till en ravin, typ Grand Canyon.

Tiden glider iväg och ödet för oss återigen till O’Neills. Fascinerat följer vi cricketmatchen mellan Australien och nåt annat land. Ingen förstår något, men vi jublar försiktigt när alla andra gör det. Hur kan matchen fortsätta fast de ligger under med 263-8, undrar vi klentroget.

Vi börjar diskutera företeelsen ”fast föda” och ett visst intresse uppstår. Inte minst hos Grimsby Exiles som piper iväg för att få sig en burgare. För att vara en god Palestinatrogen katolsk socialist lägger han otroligt mycket pengar på amerikansk snabbmat.

Då inträffar något märkligt. Janerikl (numera omdöpt till Jan-E) far upp från bordet med ett illvrål. Har han satt sig på pungen? Bitit av en tand? Eller har Australien lyckats med en wicket? Tydligen inget av alternativen, för han kastar sig runt halsen på en vilt främmande dam. Det visar sig vara hans lillasysters bästa vän. Från Jokkmokk. Världen är allt bra liten.
Damerna (varav en inte är bästa vän) får följa oss till en restaurang där vi käkar lite italienskt. Grimsby lämnar vi på puben, han har ju nyss ätit. Dessutom har han uppenbarligen inte fyllt sin ölkvot.

Men vi är snart tillbaka. Grimsby Exiles har charmat några engelskor men får plötsligt svårigheter efter att ha sagt följande två meningar: ”Jag är här med 6 killkompisar från Sverige”. ”Är det en gayklubb som ligger här runt hörnet?”.

Vi rundar av med några drycker och söker oss tillbaka till Hotel Lily. Innan vi skiljs åt bestämmer vi att ses utanför hotellet 11.00 så att vi kan åka ut till Upton Park (där ligger nämligen West Hams hemmaarena Boleyn Ground).

21/4 2007

Vaknar tidigt, frisk och fräsch. I trygg förvissning om att smågrisarna fortfarande ligger och trynar så smyger jag ner till hotellmatsalen och äter en god och närande frukost. Te, 4 rostade bröd, 2 sorters sylt och ett glas ljummen apelsinjuice. Alla andra äter feta korvar och sånt.

Snabbt iväg till Portobello Road för att se på krimskramssäljare och alla turister. Lugn och avslappnad sätter jag mig och dricker en cappuccino och äter en giffel. Klockan är bara 08.30. Tittar på folk. Ser en sopbil försöka massakrera en dam med barnvagn. Sopbilsföraren svär åt damen som nästan repat lacken på hans bil. Gott om tid. Kamraterna sover fortfarande minst 2 timmar till. Solen lyser. Frid.

Idyllen avbryts plötsligt av att min telefon låter. En förvånansvärt pigg Grimsby Exiles meddelar de nya planerna. Alla är vakna och alla är törstiga. Alla vill åka in till Londons centrala delar för att ta del av det rikliga kulturutbudet. Hopper ale, London Pride, Guinness, Foster’s etc etc. Bocco upptäcker att hans AIKmärken försvunnit från skorna under nattens mörka timmar. Grimsby blir anklagad men hävdar sin oskuld.

Så blir det också, området runt Picadilly blir hemsökt. Jan-E visar böjelser för en annorlunda outfit. En Darth Vader-mask. Priset, ca 14000 kronor, avskräcker dock. Men det finns en oro i kroppen. Vi måste vidare. Mot Upton Park. Vår tillfällige färdledare, tror det är Berne, visar oss en genväg i tunnelbanegångarna vilket medför en oerhört lång och törstdrivande promenad motsvarande ungefär tre gånger den sträcka vi ska färdas med ”tuben”.
Ingen gnäller dock över detta utan vi kämpar på. Klar allsvensk klass.

Väl inne i tåget mot Upton Park blir Bocco och Barken lite intresserade av en suspekt kinespojke med genomskinlig skjorta (se bild) och ett inställsamt leende. Vi andra studerar spektaklet på avstånd, men det stannar vid ”mysiga ögonkast” och menande blickar.

Trots att klockan bara är 3 timmar före match så är det massor med West Hammare runt oss. Vi finner en pub som passar oss bra. 3-4 bord och flera hundra kvadrats golvyta. En typisk fotbollspub. Grimsby är hungrig och spanar förgäves efter en McDonaldsrestaurang. Förgäves, som sagt, eftersom vi nu befinner oss i utkanten av Pakistan. Kan, utan att överdriva, säga att vi sju är de enda inom synhåll som ser ”västerländska” ut. Vi går vägen fram och den är kantad med affärer. Fyra affärer för pakistanska damkläder följs av tre juvelerare, en skoaffär, två frukthandlare och en restaurang med vegetariska rätter. Kilometer efter kilometer.
Ni kan tänka er Grimsbys frustration. Hungern tär hans späda lekamen. Men Jan-E och Thella är ytterst fascinerade. ”Det här har vi inte i Jokkmokk” säger de med en mun.
Till slut hittar vi ett acceptabelt matställe. ”Har ni kött?” frågar vi och svaret är positivt. Vår obstinate vän från Gröndal väljer naturligtvis en vegetarisk rätt som han snabbt slafsar i sig. Sedan äter han upp Thellas sallad, Boccos ris och några andra rester. Men det är bara trevligt, hans mamma hade uppskattat vår gest. Tråkigt nog serveras bara Coca-Cola och vi färdas snabbt tillbaka genom Pakistan för att åtgärda problemet.
Vi finner puben med det stora golvet. Den är ganska välfylld nu. Spurs spelar mot Arsenal. Engelsmännen är listiga. De gör inte som vi, som bara beställer pints, de beställer pitchers som de delar sig emellan. Många har enorma kroppshyddor, förmodligen till brädden fyllda med urinblåsor, för de går ytterst sällan till toaletten. Imponerande, sannerligen.
En mindre mängd vad ingås:

1. Grimsby vs Rutger Macke: inkasttävling. På vilken långsida görs det först 10 inkast. Jag väljer naturligtvis ”hitsidan”. Klassiskt. £5.
2. Berne vs Rutger Macke: första målet görs var? Jag väljer ”höger”. Ett fett misstag kommer det att visa sig. £5
3. Barken vs Rutger Macke: Vilket lag gör första bytet? Jag skyndar mig att välja West Ham. Barken knotar och väljer motvilligt (som om han hade något val?) Everton. £5
4. Bocco vs Jan-E: Ingen vet vad vadet går ut på. Det glöms bort direkt. £1?
5. Grimsby vs Grimsby: Har spelat på antalet hörnor i matchen. Blir det mer än 11 så kvitterar han ut en tusenlapp.

En halvtimme innan match följer vi strömmen mot Boleyn Ground. En och annan Evertonskjorta syns i mängden, men ingen bråkar för det. Tvärtom. Vi språkar med en man från Everton och han vet minsann vem både Samuel Holmén och Anders Svensson är.
Stadion är otroligt fin och vi får skapliga platser. Fast vi är omgivna av norrmän och svenskar.

Matchen är bra, det finns öl, toaletterna är rena. Vad mer kan människan önska sig?
West Ham vinner rättvist med 1-0. Carlos Tevez är fantastiskt bra med bollen och överraskar med att arbeta stenhårt.
Vad 1, 2 och 3 är avgjorda efter 14 minuter. Inkasttävlingen vinns med 10-1 av Rutger. Grimsby är förtvivlad. £5 byter ägare, men hinner knappt landa i mina svettiga händer innan Andy ”Fjollan” Johnson simulerar skada och går ut. Sedeln överlämnas direkt till en glatt leende Bark. Strax efter det gör West Ham ett kanonmål. I det vänstra målet, tyvärr. Berne ler kaxigt och får strax sin sedel. Förutom själva matchen då så har vi bara ett spänningsmoment kvar, Grimsbys hörnvad. Det går trögt. Tio minuter före full tid så ligger han illa till, men 3-4 snabba hörnor räddar hans kväll. Norrmännen vänder sig om och undrar varför vi jublar…

Efter matchen känner vi tre saker:
- Vi är törstiga
- Vi vill fira med West Ham
- Vi vill se mer fotboll.

Alltså återvänder vi till puben där kopiösa mängder öl nu säljs. Man U spelar och tappar en poäng. Alla är rörande överens nu vinner Chelsea ligan. Man behöver ”bara” vinna morgondagens match. Thella är i högform och berättar initierat om Aston Villas trupp och vilka föredettingar man tänker köpa till nästa säsong. Såväl Denis Wise, Lester Piggot som Jimmy-Flöjt Hasselbaink är säkert aktuella. Grimsby är försvunnen, han har funnit själsfränder (själsfrändor?) längre bort i lokalen. Vi lyckas till slut få honom med oss till tuben. Ingen bortamatch i kväll, Bocco vill inte sova ensam.

Vi åker mot centrum igen och vissa lyckas planka för andra gången. Säkert har vi tjänat 40 kronor var på detta, pengar som kan investeras bättre.

Rutger Macke bestämmer ”Chinatown” och kinamat. Grimsby knotar högljutt eftersom han sett flera Burger King på vägen. Men denna gången blir han överkörd.
Dock besöker vi (är ni förvånade?) en liten pub på vägen där Grimsby (Lord Grimsby enligt honom själv) lyckas charmera några spanjorskor så till den grad att de nedlåter sig att ta en gruppbild på oss alla.

Kinakrogsbesöket blir mycket nöjaktigt, till och med Grimsby erkänner detta. Berne beställer ”Fat noodles”, RM och Bocco delar en 7-rättersmeny och övriga tar olika variationer på nudlar. Till detta dricker vi äcklig kinesisk öl.
Väl ute på gatan så blir glädjen i det närmaste extatisk. Längst bort på gatan finns en ”O’Neills” och går beslutsamt ditåt fast 100 kineser med grå pullovers och svarta byxor försöker spärra vägen. Vi slipper betala inträde, jag tror det är Thella som lyckas fixa in oss.
Thella och Jan-E har en hemlig pakt. De köper öl åt varandra varannan gång. Detta glömmer Jan-E och plötsligt har han dubbelt upp – men är lika glad för det.
Bocco hävdar att han blir uppbjuden av en galant dam. Vi andra tror att hon bara försökte värja sig från honom – men Boccos version får bli den officiella.
Jag söker mig ut på gatan för att studera folkbruset. Känner mig iakttagen. Det är Bocco som står med näsan (hoppas jag) tryckt mot fönstret på O’Neills och följer mina vandringar på gatan utanför.
Grimsby är återigen försvunnen. Denna gång är det blondiner av osäker härkomst som lockar. Men i valet mellan dem och Bocco så är det återigen Bocco som är vinnare.
En stund, en evighet, senare är vi åter på väg. Nu mot hemmakvarteren vid Earls Court. Vi går in på …. O’Neills. Sedvanliga övningar med olika drycker. Bocco råkar sätta sig på en saltströare. Två gånger! Vi vrider oss av skratt eftersom vi tror han skojar med oss andra gången han gör det. Dock lyckas han rädda sin skotska finwhisky. Berne räddar båda saltströarna åt eftervärlden. En kan nu återfinnas i Sundsvallstrakten och den andra i Stockholms södra stadsdelar.

Bocco besudlar en saltströare Jan-E filosoferar: ” Vars finns den nu(eftersom någon tog med den från Oneills)? Används den i ett vanligt hushåll i Sundsvall där övriga familjen är ovetande var den har varit?
Eller står den på bokhyllan som trofè i samma hus mellan Niklas Skoogs kalsonger och Jozo Matovacs strumpor?”

Sen är det god natt.

22/4 2007

Vaknar återigen onaturligt tidigt. Finner till min glädje att BBC har ”fotbollskväll” fast 07.30 i stället. Alan Shearer och nån mer är expertkommentatorer och gör det fantastiskt bra. Man får se alla mål och målchanser i alla gårdagens PL-matcher. Är det fotbollsresa så är det.

När jag kommer ner i frukostmatsalen sitter två tredjedelar av Tippeligastyrelsen där med bleka ansikten och petar i sylten. Man kan tro att de är bakis – men efter ett tag framgår det att de inte har haft samma regel som Grimsby, diktatorn i rum 206: ”§4 Sittande toalettbesök utföres i källarvåningen”.

Efter ett tag har samtliga deltagare droppat in och ätit frukost. Ungdomarna ber Londonexperten Rutger att ta med dem till Portobello Road, förmodligen har de fortfarande dåligt samvete för min avbrutna kaffestund från i går.

Vi åker dit. Plötsligt råkar Grimsby Exiles ”tappa” 2 små AIK-märken framför Bocco som girigt kastar sig fram för att plocka upp dyrgriparna. Artigheter utbyts mellan de båda. Det visar sig att den fingerfärdige Grimsby under Boccos tandborstning första kvällen lyckats knyta upp skorna – lossa märkena och sedan knyta skorna igen.

Ordningen är återställd, tror Bocco, och vi befinner oss strax i Notting Hill och avslutar det som påbörjats dagen innan, cappuccino med tillbehör. Grimsby har redan hunnit köpa lite skräpmat i en närbelägen butik och går omkring och mumsar på det innan han sätter sig med oss övriga. Bocco poserar med en gasmask som påminner en hel del om anti-snark-maskinen.

Jan-E tackar för sig, Umeåplanet går betydligt tidigare än för oss andra. (Efteråt får vi veta att planet är tre timmar försenat från Arlanda :-) ).

Vi andra fortsätter in till centrum, Berne vill shoppa. Vi andra vill smaka ännu en välsmakande öl. Tyvärr är vår pub inte öppen än så vi sitter tålmodligt utanför och väntar medan Barken berättar skrönor från Sidsjö.

Grimsby berättar:
” Något som bara MÅSTE med i reseskildringen är söndag förmiddag:

Rutger och Barken Rutte fullkomligen ATTACKERAR pubens dörr då klockan visar 12:01 och dem har lovat att öppna TOLV. Jobbar vid Hornstull som bekant och jag har sett mer sansad publik framför Bolagets dörrar klockan 10 en måndagmorgon.

SAMTIDIGT - och det är HELT OTROLIGT att vi inte reagerat på det tidigare. BERNE glider iväg för "shopping".

Men Hallåååå!
Vi befinnor oss nästgårds till Soho. Med gaybowling å allt.
Och vi KÖPER att han ska iväg och handla.
Var det någon som såg några kassar i hans händer när han återvände?
NÄ - trodde väl det. Endast ett skvallrande leende prydde hanses läppar.

Hur kunde vi vara så dumma!!!???”

Till slut så får vi alltså öl och solen gassar på oss där vi sitter. Skönt.

Men allt har ett slut. Dags att resa hem. Vi åker tillbaka till hotellet och hämtar bagaget. Någons väska är lite tyngre och andras lite lättare.

Jag, Bocco och Grimsby ska dra till Stansted, Berne till Heathrow och Barken/Thella till nån obskyr startplats utanför stan. Men vår gemensamma avfärd går i stöpet direkt när vi passerar en pub och Grimsby upptäcker folk i grönvita tröjor. ”Celtic kan ta hem titeln i dag, ni får åka utan mig. Jag kommer senare”. Vi andra säger tack och hej och skiljs åt.

Vi är ute i god tid, resan till Stansted förgylls av att Bocco berättar om sitt extraknäck på ICA. Han går igenom alla delikatesser i disken från höger till vänster och kryddar med lite historior om vad som egentligen ingår i deras ”hemlagade wok”. Yummie. Eller inte.

Några minuter innan incheckningen stängs hinner en svettig Grimsby tränga sig in. Men han är lycklig, Celtic vann!

EPILOG

Två dagar senare är det derby mellan AIK och Hammarby. Bocco förbereder sig minutiöst och ska kvällen före snygga till sin AIK-tröja, den med texten ”Stefan 40” på ryggen. Men han hittar den inte. Han tar kontakt med Grimsby som, tro det eller ej, ”råkat” få den med sig hem. Bocco får stressa iväg på lunchen på matchdagen för att ta sig till Hornstull för att fiska upp tröjan utanför Swedbanks kontor.